Barncancerfonden – Aron Andersson

Arons berättelse:

Jag hade verkligen världens bästa barndom. När jag var sju år fick jag ont i rumpan när jag satt ner. Värken försvann inte. Jag röntgades och beskedet kom som en chock. Jag hade cancer. En tumör stor som ett äpple växte i mitt korsben i ländryggen. Många tester och undersökningar senare kunde man konstatera att det var en elakartad tumör men att prognosen för att bota den såg bra ut. På min 8:e födelsedag den 26 januari 1996 fick jag min första cellgiftsbehandling.

Det blev en tuff period full av cellgifter, strålning och alla möjliga mediciner för att göra mig frisk. Det var smärta, lidande och gråt. Nålstick och spya. Till en början gick det ändå bra. Man kunde se hur tumören krympte och allt gick verkligen i rätt riktning. Efter operationen började ytterligare en tuff tid i mitt liv. Så mycket av det som jag älskade att göra gick inte längre. Bland det bästa jag visste när jag var lite var att spela fotboll efter skolan. Det kunde jag inte göra längre. För att läka efter operationen behövde jag ligga stilla i en säng i 6 veckors tid. Efter veckorna på sjukhuset kom nästa utmaning. Nu fick jag inte sitta på 1 års tid. Att vara nyopererad och kan knappt använda benen och dessutom får du inte sitta ner var en extremt stor utmaning.

Idrotten blev en av de viktigaste delarna för mig att ta sig tillbaka till livet. Det var där jag fick tillbaka mitt självförtroende och hittade något som jag verkligen älskade att göra. Det var i samband med att jag fick min första rullstol som jag började prova på många olika idrotter. De första jag provade var segling, friidrott och kälkhockey. Jag fastnade direkt för alla tre. Jag började träna på så mycket det gick i alla idrotterna och blev snabbt bättre. Vid 13-års ålder var jag med på mitt första mästerskap. Det var junior-EM. Jag hade tränat så mycket jag bara förmådde men jag hade ingen aning om hur det skulle gå. Mitt första race var 100 m. Jag var helt spak inför loppet men när jag väl satt på startlinjen försvann det. Då var det bara jag mot mållinjen. Jag kommer så väl ihåg hur startskottet går. Efter 50 meter är jag uppe i ledningen och lyckas behålla den hela vägen in i mål. En helt magisk känsla!

Det gav mig blodad tand att fortsätta tävla ännu mer.

Direkt efter studenten i juni 2007 började jag träna otroligt mycket friidrott med målet att komma med på Paralympics i Beijing i september 2008. Känslan när jag nådde dit och fick tävla inför 90 000 skrikande kineser på läktarna var riktigt häftig. Efter Paralympics så har jag fortsatt med idrotten på olika sätt och hela tiden utmanat mig i att genomföra långa skidlopp som Vasaloppet, äventyrliga saker som att bestiga berg och en massa annat.

Idrotten har hjälpt mig att sätta mål och är och har varit en viktig del för mig att må bra.

Vill du precis som Aron Andersson dela din story om barncancer och inspirera barn och ungdomar till att utöva idrott?