Barncancerfonden – Helene Ripa

Helena Ripa

Cancer – Osteosarkom

Helenes berättelse:

När jag var 14 år fick jag problem med värk i höger knä. Inte så farligt i början, men värk och svullnad blev värre och värre. En överansträngning, en inflammation, sa skolsyster. Men det blev inte bättre och efter cirka sex månader remitterades jag vidare till röntgen. En mindre förändring i skelettet upptäcktes och jag lades in på Karolinska sjukhuset för vidare undersökningar. Det var en måndag i april. Operation och provtagning på onsdagen, och på söndagen (filmen 'Jailhouse Rock' med Elvis visades på mitt rum och jag ville ju så gärna se klart den) fick jag beskedet.

– Du har cancer och vi kommer amputera ditt ben.
– Jag kommer aldrig mer kunna gå i skogen och plocka svamp, svarade jag.
Resten av dagen minns jag inte…

Dagen efter amputerades mitt högra ben ovanför knät. Inga cellgifter, ingen strålning – bara Interferon intramuskulärt en gång om dagen i fem år samt blodprov och lungröntgen en gång i månaden första året, senare mer sällan. Jag blev friskförklarad efter tio år.

Jag kommer bara ihåg fragment av tiden efter amputationen – protesen som jag avskydde, Birgitta på Röda Korsets gåskola som var hård och puttade omkull mig på mjuk matta för att jag skulle lära mig ramla, den utländska tjejen som gick så otroligt fint med sin protes, första gången jag provade att cykla, hur snälla alla i skolan var när jag kom tillbaka efter sommarlovet – med protes och käpp. Men jag kommer också ihåg hur gärna jag ville vara som alla andra, inte annorlunda och konstig. Jag ville vara normal.

En sak som jag dock minns väldigt tydligt är första gången som Gun, min sjukgymnast, tog med mig på handikappsimning. Och hur bra jag trivdes där. I ett sammanhang där jag bara kunde vara mig själv – andas. Alla andra var som jag och i vattnet kände jag mig hel. Jag började simma flera dagar i veckan. I början fick jag gå upp och värma mig i bastun, jag blev fort kall. Jag var ju så smal och hade nästan inga muskler. Men kroppen vande sig, blev starkare och starkare. JAG blev starkare och en dag föll allt på plats. Konstigt för jag vet inte när, men plötsligt landade jag – protesen blev en naturlig del av mig, jag hittade mitt sammanhang och mitt liv präglades av glädje och gemenskap tack vare idrotten.

I idrotten har jag funnit min styrka – inte bara fysiskt, utan kanske främst i hur den fick mig att växa som individ. I takt med att min kropp blev starkare orkade jag mer. När jag orkade mer kände jag mig starkare. Idrotten byggde min kropp, min självkänsla och min målmedvetenhet.

Utan idrotten hade jag inte varit den jag är idag – trygg och stolt.

Du kan också läsa Aron Andersson berättelse.