Örnsköldsvik 1976

21 – 28 februari 1976

Sverige stod som värd för de allra första paralympiska vinterspelen, som gick av stapeln i Örnsköldsvik. Arrangörerna hade bara haft ett år till förberedelser men spelen blev en framgång.

Svensk och norsk TV fanns på plats liksom jugoslaviska radion och flera tidningar.

Första vinterspelet

I början av 1970-talet började man tävla i längdskidåkning inom parasporten. 1974 hölls de första världsmästerskapen och 1976 var det så dags för Paralympics, där även alpin skidåkning stod på programmet.

198 aktiva från 16 länder tävlade i längdskidor och alpint, fördelat på 161 män och 37 kvinnor.

Spelen i Örnsköldsvik var öppna för personer med rörelsenedsättning och synnedsättning. Idrottare med intellektuell funktionsnedsättning hade hoppats på att få egna grenar i spelen, men de fick nöja sig med ett uppvisningslopp på 5 km i längd.

Två nya idrotter på is visades upp – ispigging och paraishockey. Ispiggingen kom från Norge medan paraishockeyn var en svensk uppfinning med en lång historia. Redan 1949 ska den första matchen ha spelats på Norrbackas elevhem, då med en mer provisorisk utrustning än den åkarna hade i Örnsköldsvik. Men officiellt räknas 1964 som paraishockeyns födelseår. Båda sporterna lockade stor publik i Örnsköldsvik, 300 personer kom för att se hockeyn.

Det fanns efter spelen stora förhoppningar om att de två idrotterna snart skulle komma in på det paralympiska programmet. Men det skulle dröja. Först 1994 i Lillehammer gjorde paraishockeyn paralympisk debut och svenskarna tog då det historiska första guldet.

Svenska framgångar

I Örnsköldsvik tog den svenska truppen 20 medaljer fördelat på sex guld, sju silver och sju brons. I två lopp, 5 och 10 km damer klass A, var prispallen helsvensk. I båda loppen vann Birgitta Sund före Gunhild Sundström och Marianne Edfeldt. De svenska damerna tog också guld i stafetten medan herrarna slutade på andraplats i stafetten.

Bästa nation under tävlingarna blev Tyskland följt av Schweiz och Finland. Sverige slutade femma i medaljligan. Sverige hade inga alpina åkare i sin trupp och såg man bara till längdåkningen var Sverige tredje bästa nation efter Finland och Norge.

Prestationer och händelser

Precis som idag bjöd spelen på gripande och glädjande historier. En av de mer långväga deltagarna var Tofferi Kibuka från Uganda. Han hade varit i Norge för att lära sig åka skidor och han gjorde det snabbt enligt hans ledsagare Björn Rinzén.

– Jag hade all möda i världen att hänga med honom, sa Björn till tidningen Handikappidrott, där han också avslöjar att de kommunicerade på norska helt utan problem.

En glad trupp med fem aktiva kom från England. De hade knappt åkt på snö utan hade fått träna på plastbanor hemma. Året innan hade de dock haft träningsläger i Norge och räknade med att hinna testa föret i Örnsköldsvik innan tävlingarna började. Truppen följdes av ett brittiskt TV-team för ett program som sändes tätt inpå tävlingarna.

Den belgiska truppen dök upp i Örnsköldsvik utan skidutrustning, helt övertygade om att det skulle finnas utrustning att hyra på plats. Så var det egentligen inte, men lokala hjältar och en skidfabrik såg till att de åtta belgiska idrottarna hade utrustning när det var dags att börja tävla.

Längskidåkaren Lubomir Ivancik stod utan medborgarskap efter att ha flytt från Tjeckolovakien efter den ryska invationen 1968. Ivanchik hade bosatt sig i Västtyskland med hade varken tyskt eller tjeckiskt medborgarskap när han dök upp i Örnsköldsvik. Han var så kallad "statslös". Dryga året innan spelen i Örnsköldsvik hade Lubomir Ivanchik läst om dem och satt sig i hårdträning. Vad han hade missat var att varje aktiv måste höra till en nationstrupp. Hans närvarande i Örnsköldsvik skapade huvudbry hos de ansvariga – skulle han överhuvudtaget få ställa upp och i så fall för vilken nation? Beslutet blev att Ivanchik fick delta i sina grenar, 5 och 10 km längd, utom tävlan.

Norge hade svårt att få ihop de pengar som behövdes för att åka till spelen, men löste det genom att sälja spickekorv och göra en vinst på försäljningen på hela 50 000 kronor.

Amerikanen Bill Hovanic utsågs till spelens färgstarkaste deltagare. 25-åringen, som hade förlorat sitt ben i samband med en helikopterkrasch i Vietnam, åkte i en blommig benprotes. Han visade sig också vara musikfinsmakare. Till längdtävlingarna dök han upp med kassettbandspelare och stereohörlurar.

– När jag åker slalom vill jag ha svängig musik men på längdåkningen behövs lite rivigare så därför har jag laddat med pop, avslöjade han.